Att trösta barn !!

I kväll blev det gråt. Rätt mycket, från olika håll .... Dagarna är ibland långa, jobbiga, full med lek, koncentration och den lilla kroppen hinner inte ta igen sig & orkar inte vara som den brukar (så tror jag) men har egentligen ingen aning! Visst är det svårt och tråkigt när barnen är ledsna och ännu värre då "ingen" vet riktiga anledningen ... Huvudsaken att man inte somnar ledsen tycker jag. Vi kom i alla fall fram till följande ikväll:
Det känns skönt när man gråtit klart och det är mycket bättre efteråt och det är skönt i kroppen och man somnar bra. Så bra:-)


Jag älskar google !!

Barn som gråter behöver tröst (oavsett ålder) och oavsett varför de gråter. Utan tröst kan ­deras självkänsla ta ­skada, tror forskare. Men hur tröstar man ett barn?

Else Foss har doktorerat om tröst och omsorg i den norska förskolan. Hon har sin uppfattning klar:
– Barn som inte får uppmärksamhet och tröst när de gråter kan få en känsla av misslyckande. Det kan gå ut över barnets självbild och självkänsla. Tar du inte gråten på allvar och visar respekt för den så gör det också något med barnets självrespekt, säger hon till den norska föräldratidningen Foreldre & Barn.

Trine Klette, ännu en norsk forskare, har studerat barn och tröst i två generationer i Norge. Hennes studie tyder på att tröst är centralt för utvecklingen av trygghet. Barn som inte fick tillräcklig tröst lärde sig att dölja sina känslor. De som fick viss, men inte tillräcklig, tröst blev missnöjda och klängde på sina föräldrar, medan de som fick gråta ut och sedan falla till ro blev trygga och kunde efteråt börja leka och utforska.

INTE IGNORERA
Pia Risholm Mothander, barnpsykolog, lektor i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet och författare till flera böcker om barns utveckling och anknytning, värjer sig mot tanken att låta bli att trösta om man av någon anledning upplever barnets gråt som oberättigad.
– Frågan är om man alltid förstår vad det underliggande budskapet är.
– Och om barnet gråter för att det vill ha uppmärksamhet, då behöver det ju uppmärksamhet. Om barnet däremot har lärt sig att det vinner fördelar på att gnälla eller gny, kanske för att det har äldre syskon och inte lyckas få uppmärksamhet på annat sätt, då måste man istället försöka förstå att det är det som är budskapet och möta varje barn på sitt sätt. Inte ignorera, säger hon.

Barns gråt kan stå för så många olika saker och ta sig många olika uttryck.
– Den kan vara mer eller mindre ilskeblandad eller smärtblandad, och den kan vara mer eller mindre rättmätig. Men den är alltid en signal på att ”Nu fixar inte jag det här. Nu behöver jag hjälp”. Och då tror jag det är viktigt att barn som är ledsna får stöd av någon trygg person; att mamma, farfar eller en dagisfröken ser: ”Nu blev du ledsen” och att de kan hjälpa barnet att hantera sina känslor, säger Pia Risholm Mothander.

De norska forskningsresultaten stämmer väl överens med tidigare forskning om barns anknytning, påpekar hon.
– Gråt är en strikt anknytningssignal, en signal om att barnet behöver hjälp. Barn som inte får tröst kan lära sig att stänga allt inom sig. De kanske söker sin egen tröst genom att dra sig undan och bli inbundna. De lär sig att det inte lönar sig att släppa in någon annan, att det tvärtom kan göra ont.

FÖRSÖK TRÖSTA, SEDAN AVLEDA
Begreppet ”att trösta” tolkas ibland som att så snabbt som möjligt få barnet att sluta gråta. Ofta försöker man avleda barnet, få det uppfyllt av något annat än det ledsna. Man kanske säger: ”Kom ska jag trösta dig, titta en röd bil!”
– Jag tycker inte att det är så bra att göra så, säger Pia Risholm Mothander. Man säger en sak, att man ska ge tröst, och gör sedan någonting annat, avleder barnet från det ledsna.

Istället ska man, tycker jag, ta emot barnets känsla, möta den. Sen kan man titta på den röda bilen tillsammans. Då har man först låtit barnet vara ledset och därmed också visat att det är okej, det är ingen farlig känsla och den går över. Samtidigt har barnet fått en gemensam upplevelse av att dela känslor – både känslan av att vara ledsen och att någon förstår det och, sedan, känslan av se den röda, spännande bilen.

DEN YTLIGA TRÖSTEN
Att få barnet att sluta gråta kan man se som tröstens ytliga handling, säger Pia Risholm Mothander.
– Men egentligen är det den djupa, underliggande meningen i begreppet som är själva trösten. Det handlar om att förmedla budskapet: ”Jag uppfattar din känsla, jag tar emot den, jag tolkar den och besvarar den på ett sätt som jag tror är bra för dig”. Det handlar om samhörighet också, om att dela en känsla. Och det handlar mycket om att som vuxen vara äkta och genuin, att vara sig själv.

Det är inte alltid vi vuxna kan ge tröst med lätthet. Ibland väcker det ledsna hos barnet till liv någonting obehagligt inom oss, något som vi kanske knappt är medvetna om men som ändå finns där och stör.
– Det kan vara en osäkerhet över att inte kunna hantera situationen, en oro att vara otillräcklig. Eller så kanske man kommer i kontakt med det ledsna inom sig själv, man kanske blir mer ledsen än barnet och liksom tar över barnets ledsenhet. Då hjälper man inte barnet. Det är bättre om man istället kan förmedla att man ser att barnet är ledset och sedan tolka situationen.

VÄRDERA SITUATIONEN
– Barns gråt kan ju tolkas olika beroende på situationen. För föräldrar handlar det mycket om att värdera situationen, att hjälpa barnet att hantera sina känslor. När barnet är lite större handlar det ibland också om att hjälpa barnet att hantera små oförrätter eller att det har gjort sig illa lite grann utan att behöva riva upp himmel och jord för det. Ibland kanske man säger: ”Jag ser att du är ledsen för att du ramlade. Kom, sitt här en stund. Så.” Och så efter ett tag: ”Men du, det var väl inte så farligt? Det blev en liten rispa, men nu är det över, är det inte?”. Och ibland, särskilt om det är lite större barn, kanske det räcker med en blick, en smekning eller ett ord för att barnet ska bli bekräftat i sin känsla.

Barnpsykiatern Frank Lindblad har nyligen gett ut boken Välfärdslandets gåta tillsammans med barnläkaren Carl Lindgren. I den reflekterar de över en tendens de tycker sig se: Att dagens föräldrar strävar efter någon slags perfektionism när det gäller barnens välmående och hälsa, någon slags nollvision när det gäller obehagligheter. Barn ska liksom må bra, och helst hela tiden.
– En del föräldrar kan säkert tolka barns ledsenhet och gråt som sådana obehagligheter som till varje pris ska elimineras, och försöker därför hitta så effektiva sätt som möjligt att undvika att barnet blir ledset och så effektiva sätt som möjligt att trösta, funderar Frank Lindblad.

Kan det ha att göra med hur man tolkar begreppet ”att trösta”? Att det för en del innebär att så fort som möjligt få barnet att sluta gråta, medan det för andra innebär att ge närhet, en famn att våga vara ledsen i?
– Ja, absolut. Och i så fall sympatiserar nog jag själv mest med det andra alternativet, fast jag tror att det finns en väldigt bred variation i vad som fungerar. Det här med att trösta är något som de allra flesta föräldrar kan själva. Trösten är, som jag ser det, en del – och förmodligen en väldigt viktig del – i hur relationen mellan barn och förälder växer fram. Medkännandet är en viktig komponent, och har man själv inte mött så mycket medkännande kan man kanske behöva lite hjälp för att hitta rätt väg. Men det finns många olika sorters tröst, och de flesta föräldrar har en makalös förmåga att hitta det sätt som fungerar för just dem.