Att vara här ändå ...

Bara några timmars sömn. En orolig krypande känsla i kroppen.
Glad ändå när vi väl satt på tåget som avgick endast 11 minuter sent från Stockholms tågstation/06.30 i morse.
Det är något magiskt mellan mig och SJ! Varje ggr jag reser, samma sak.
Idag var vi nästan en hel timme sena. Man kan och får inte komma sent på en begravning! (Jag skrev tilll prästen på Facebook så hon visste att vi var på väg i snön/halkan....) Det var nämligen samma härliga präst på min systers begravning. Började tänka, känna, minnas och allt revs upp igen och det blev extra jobbigt❤ så klart❤

Annars är det liiiite lättare när det är en äldre person som levt ett långt och bra liv... Men jobbigt ändå såklart när man tycker om någon så mycket!!

En taxi stod och väntade och tog oss till kyrkan på 10 minuter (sj betalade) så vi kom prick 10.00 då allt precis skulle börja och klockorna skulle slå...

Kommer sakna dig bästa, fina och snälla "farfar" Olle!! Det finns ingen i världen som kan ersätta dig och din personlighet! Saknar dig redan så otroligt mycket ....

Något jag lärt mig (jobbar på...) är att det är ok att gå in i *sorg-rummet* , tillåta att vara ledsen, det händer saker i kroppen/ett hårt tryck mot bröstet, en stor klump i halsen, gråta.. ❤
Men sen gäller det att försöka lämna det rummet, gå ut därifrån så fort man kan❤

 

Nu sitter vi på tåget tillbaka hem till Stockholm igen ...

                                ❤Kram❤