Kan man klaga och ha massa åsikter om man själv inte går och röstar ..... !?
Jag har svårt att hitta någon speciell favorit i det här valet.
Men
jag vet att solidaritet och empati är hörnstenar i en fungerande
civilisation, och viktiga för mig. Därför väljer jag att lyfta
skolfrågan, som ligger mig varmt om hjärtat.
Jag
kan inte rädda världen med en låt, men jag kan säkert väsnas så pass
mycket att några lyssnar på mig om jag är tillräcklig högljudd.
Eftersom
jag är en produkt av den svenska skolan, på både gott och ont, vill jag
tro att jag har en ganska klar bild av vad som är väsentligt.
Min
mamma är skälet till att jag står här i dag och har tagit mig fram i
livet, trots ständiga motgångar i skolan. Men alla kanske inte har en
mamma som jag har haft. Där kommer vikten av bra lärare in i bilden -
den viktigaste skyddsfaktorn under våra barns uppväxt.
Jag
är kanske inte insatt eller har svart bälte när det kommer till vår
skolpolitik. Jag är ingen debattör då jag saknar alla färdigheter inom
härskartekniker. Min mamma lärde mig bättre. Jag vet dock hur det akademiska utanförskapet känns, som i att inte passa in i en grupp, att vara akademiskt underlägsen.
I
skolan hade jag fantastiska kompisar, men jag kände mig alltid dum och
lite sämre än andra. I dag vet jag att jag är en hyfsat klok man, men
osäkerheten som jag fick inpräntad i skolan kommer alltid hänga kvar.
Jag byggde upp försvarsmurar genom att vara klassens clown och måla upp
en bild av att jag inte brydde mig. Skolan var inte viktig. Varför? Jag
ansåg mig redan vara uträknad. Jag skulle ändå aldrig komma ikapp.
Trots ständiga nederlag puttade min mamma mig framåt, och sa att jag var briljant i ALLT jag gjorde. Målade jag en tavla ansåg hon att den borde hänga på Moderna museet, och de som inte fattade det var dumma i huvudet. Hon kunde få mig att tro på vad som helst. Utan det stödet hade jag aldrig hamnat rätt, för det fanns för många riskfaktorer omkring mig.
Hade hon inte vakat över
mig hade jag hamnat i den avvikande gruppen som inte klarade kraven och
tvingades ut på andra vägar i livet.
Min mamma vägrade. Jag skulle
klara skolan. Hon snackade in mig på gymnasiet, på humanistisk linje
(där det var underskott på pojkar), trots att jag hade för dåliga betyg.
Jag kunde knappt stava, men det struntade hon i, eftersom hon ansåg att
bara jag kom in i systemet så skulle det ordna sig.
Det
är lätt att hamna utanför redan som ung om betyg ska sättas i tidig
ålder, som vissa politiker nu vill. När vi är så små utvecklas vi
fortfarande, det är då fundamentet sätts. Att då känna sig utanför eller
misslyckad är livsfarligt. Alla utvecklas inte samtidigt och vissa har speciella behov. 30 barn i en klass är inte en militärpluton.
När
du väl hamnat i utvisningsbåset är det svårt att komma in i matchen
igen, och jag tror att det är då som många väljer att lämna spelplanen
helt och hållet. Den risken får vi inte ta i dagens skola.
Just därför ska vi inte sätta betyg på för unga människor i skolan. Ett barn som hamnar utanför kommer att ha det med sig. Ska vi ha betyg för att dessa barn ska upptäckas i tid? Behöver vi betyg för det?
Nej,
vi behöver engagerade lärare och föräldrar. Läraren är den personen som
tillbringar mest tid med våra barn i dag och att inte värdera dennes
yrke eller prestation är galet. Helt befängt. Poängen är inte
skolklasser där det ska vara hårdare ton och betyg. Utan mer tid och
resurser till dem som ska valla våra barn in i vuxenvärlden. Och en
lärare som känner sig sedd och uppmuntrad av samhället kommer göra sitt
bästa för att se och uppmuntra ditt barn.
Det är fredag, jag ska äntligen få träffa ett gäng jag saknat massa. Vi har samma humor, skämtar om våra "jobb" och vi ska åka rätt lång väg för en träff och middag i Sigtuna :-)
Jag kommer till skolan och säger hej-då sa jag till Jane i morse eftersom hon har engelska till halv 5
- Va! när kommer du hem, vilken dag?
- NEJ jag kommer hem inatt ...... Då skrattade hon:-) Älskade ungar
XXX
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar